En Bokcirkel På Nätet

[Linda H]

För mig kändes inte Heathcliffs död som ett lugnt slut. Tvärtom tänkte jag mig honom febrig och orolig. Jag föreställer mig att det var Catherine han äntligen såg - han hade ju trott att han skulle få se henne i olika situationer, men när han öppnade ögonen var hon inte där.
Ni som tyckte om Svindlande höjder - läs gärna Rosen på Tistelön av Emilie Flygare Carlén. Jag tycker att den har många likheter! Den är också stark och oerhört bra!

[Arwen]

Nu har jag också läst ut boken, jag återkommer med mer utförliga tankar om den, men även jag blev förvånad över att den inte var mer "romantisk". Jag har tidigare läst Jane Eyre och jämförde nog automatiskt de båda systrarnas verk under läsningen. Boken var inte alls svårläst gällande berättarmetod eller språk, det som var tungt var istället hur mörka i sinnet alla karaktärerna var.

Vad tycker ni om valet av berättarteknik, att låta Nelly och Mr Lockwood berätta historien?

Lite kuriosa: Såg att Wikipedia hade en väldigt utförlig text om boken; http://sv.wikipedia.org/wiki/Svindlande_h%C3%B6jder . Därigenom fick jag reda på att Kate Bush har gjort en låt som heter Wuthering Heights, efter Emily Brontës bok, så jag var tvungen att leta upp den på Spotify, och det lät riktigt bra.

[Jossansten]

Vad roligt med Kate Bushs låt! Det är den enda låt jag känner igen med henne och jag hade ingen aning om vad den hette... Haha, en glad överraskning.

Vad gäller Heathcliffs död finns det flera exempel på vad som kan ha dödat honom - det rent psykiska, det somatiska (kroppsliga) som påverkar psyket och det rent somatiska (återigen drar jag in jobbet).

Han kan ha haft en psykos (vaneföreställningar och hallucinationer) och tror sig se Catherine1 vilket leder till att han - liksom hon - påbörjar ett självdestruktivt liv som leder till döden.

Det somatiska som påverkar psyket kan t.ex. vara en hjärntumör, stroke (naturlig propp/blödning eller orsakat av en olycka då han slagit i huvudet), en infektion i hjärna eller hjärnhinnor eller en kemisk obalans pga sjukdom eller liknande som leder till hallucination, eller en demens (Korsakoff) som uppstår hos personer som tidigare haft (och kanske fortfarande har) alkoholproblem där den drabbade får minnesluckor som han/hon fyller i med hjälp av fantasin. (Det berättas friskt om drickandet på Wuthering Heights)

Det rent somatiska: Han har en sjukdom som snart kommer att betyda slutet för honom och han känner det på sig (vilket många i den situationen gör) och väljer att mildra ångesten genom att det får löpa ut i föreställningen om Catherine1s ande som hämtar honom (utan att han kanske faktiskt ser henne, han bara vill så innerligt gärna).

Vissa sjukdomars/skadors förlopp går fort (likt det i boken, vissa ännu fortare) andra pågår under längre tid. Vad gäller en hjärnblödning kan den vara långsam med gradvis ökande symtom över lång tid, men den kan också vara mycket snabb och orsaka död på minuter-timmar. Något kan dock slå över väldigt plötsligt i symtomutvecklingen vilket gör det uppenbart för åskådarna (de runt Heathcliff) vid en viss tidpunkt, på det sätt Nelly berättar om det. Många kan dölja symtom på sjukdom länge. Och vad gäller Heathcliff verkar inte personerna runt honom ha varit honom speciellt nära, och därmed har de kanske missat många småtecken.

Ofta blir skildringar av sjukdom, oavsett dess "ursprung", ofta lite otillräckliga och felvisande i berättelser av äldre härkomst, eller då författaren inte har kunskaperna - vi har många fler svar idag vad gäller kroppen, och en iakttagelse visar ofta inte hela bilden.

Sedan finns ju förstås förklaringen som alltid fungerar i böcker: Catherine1 kommer faktiskt för att hämta honom. Det är bara att välja, graden av romantik skiftar väldigt mellan olika alternativ.

Jag hoppas att jag inte förstört någons önskan om ett romantiskt slut. Jag vet inte vad jag själv tror hände, men i dessa fall tenderar jag ta symtomen och eventuella diagnoser med en nypa salt och välja det som ger bäst läsupplevelse (jag brukar inte analysera sjukdomar på det sätt jag gjorde nu då frågan kom upp, eftersom min erfarenhet är att det ofta blir lite av en besvikelse). Ibland kan en beskrivning av en sjukdom/någons död vara rent skrattretande, men i Heathcliffs fall tycker jag att Emily Brontë lyckas beskriva ett förlopp som kan ha verkliga förklaringar (bra att hon inte säger sig sitta på svaret!).

[img]

boken är nu färdigläst efter diverse avhopp till andra böcker och semestertur. Den var mer lättläst än vad jag förväntat mig. Jag älskar "Jane Eyre" som jag läst flera gånger och i jämförelse med den här så tycker jag inte att personerna i boken attraherar mig. Nelly Dean som är en fantastisk berättare och iakktagare irriterar jag mig på då hon tar ställning för och emot personerna i fejden mellan de två husen. Det känns nästan som att ibland det är hon som spelar ut personerna. Hon springer ärenden än hit och än dit och lever sitt liv genom de andra personerna, samtdigt som hon försöker bestämma över hur personerna ska handla...

I vilkent fall tycker jag att boken är läsvärd. Det är kul att läsa sådant som är skrivet för så pass länge sedan, men ändå känns relativt nutida.

...och var har författarinnan fått inspiration till karaktärernas tunga, mörka personligheter???

[Angelica]

Jag tyckte det var kul att denna bok blev vald då jag länge tänkt att jag ville läsa den. Men av någon underlig anledning blir det oftast annat än klassiker när jag ska läsa något. På grund av hektiskt arbete, tjänsteresa och därefter en veckas semester i Skottland har jag inte haft möjlighet att läsa klart boken förrän i förra veckan och möjlighet att kommentera idag. Läste klart boken under Skottlandsresan och passerade under resan ganska många hedar .

Tycker att boken var ganska lättläst men att andra halvan var roligare att läsa än den första halvan. Jag har funderat en del kring författarinnan och hennes otroliga fantasi då jag har förstått att hon levde ganska isolerat och umgicks i princip bara med sin närmaste familj. Jag antar att hon har plockat en del karaktärsdrag från dem. Tankar kring döden fick hon säkert via sin pappa och kanske tog hon en del karaktärsdrag från sin bror då hon skapade Heathcliff?

Trots att jag nu blivit sugen på att läsa fler klassiker känns det oerhört skönt med lite chick lit nu!

[Smilla]

Precis som flera andra här har skrivit hade jag nog förväntat mig att boken skulle vara mer romantisk. I en romantisk bok brukar jag ofta också tycka om och hålla på kärleksparet, men så var det inte här. Jag föll inte för varken Heathcliff eller Catherine1, bokens kärlekspar.

I många böcker jag har läst har jag tyckt om eller i alla fall känt sympati med huvudkaraktärerna. Det gjorde jag inte i den här boken. Karaktärerna beskrivs för att spetsa till det antingen som elaka och ondskefulla eller bortskämda och bortklemade.

Jag tyckte att det var intressant att läsa en bok som var skriven för lite mer än 150 år sedan. Inte bara för att den är en känd klassiker utan också för att den beskriver eller på något sätt speglar sin tid. Mellan raderna får man info om hur det var på den tiden.

Det var ingen bok med wow-faktor där jag inte kunde slita mig från läsningen men jag är glad att jag läste den.