En Bokcirkel På Nätet

[Linda H]

Jag har haft böcker hemlånade från biblioteket som jag varit "tvungen" att läsa först, men nu ska det snart bli dags för Revolutionary road! Ser fram emot det.

[alamunk]

Det är en hel vecka sedan jag läste ut boken men jag har inte lyckats samla mej för att skriva något förrän nu. Det här var faktiskt en av de bästa böcker jag läst. Tack till den som nominerade! Varför jag säger detta:

1. Språket. Exakt men detaljrikt utan att för den skull vara "broderat" (jämför till exempel med "Ringaren" som vi läste för någon månad sedan).
2. Personbeskrivningarna. Ibland kan man se personer framför sig när man läser vissa böcker. Det gör jag inte med den här, men jag kan liksom känna hur de "är". Huvudkaraktären är April Wheeler, även om det är Frank som berättar. Vinklingen genom hans ögon gör hennes historia än mer tragisk. Korkade karl- varför förstod han inte vad som var på väg att hända? En intressant bifigur är John Givings som verkar vara den mest ärliga och uppriktiga av alla. Trots/på grund av detta är det han som sitter på dårhuset.
3. Historien. En ironisk beskrivning av ett skeende som man förstår kommer att ta en ände med förskräckelse, men inte hur. Sorglig och ironisk men bitvis väldigt komisk.

Jag måste avsluta med två favoritställen i boken. Det ena är den roliga beskrivningen av Franks utstuderade sätt att låtsas arbeta (sid 100 i min bok) , det andra den smärtsamma språngmarschen hem som Frank gör i slutet (sid 322).

Jag ska definitivt se filmen!

[Baboo]

Boken är mycket välskriven och har ett språk som gjorde att jag bara forsade fram i den. Tyvärr var det en lånebok som jag var tvungen att lämna från mig, jag hade gärna haft den till hands när jag nu ska skriva något om den.
Jag uppfattar hela historien som mycket tragisk eftersom människorna inte alls lever i nuet utan all vaken tid verkar gå åt till att önska sig ett annat liv eller önska sig någon annanstans - som att de först DÅ ska kunna börja leva sina liv på riktigt.
Detta gäller i synnerhet Frank som inte ids ta tag i och göra något åt sina drömmar på allvar. Är fortfarande arg på honom för att han inte tar April på allvar när hon försöker förändra deras tillvaro till det bättre. Han bara flyter med i kontorets akvarium.
Precis som Jossansten så gillar jag smådetaljerna som Yates tar med. April som lindar upp en tråd runt dotterns finger när hon pratar med henne, den bilden kommer jag att bära med mig länge. Den känns vacker, innerlig och sorgsen.
Ser fram mot att se filmen.

[Arwen]

När jag började läsa den här boken anade jag verkligen inte att den skulle väcka så många tankar hos mig. Inledningsvis tycktes den handla om ett till synes så vardagligt ämne, men det är ju ofta i vardagslunket som de riktigt stora frågorna väcks, som hur långt människor kan drivas på jakten efter att uppfylla eller upptäcka sina drömmar och sin mening med livet.

Att Yates har kryddat språket med så många små iaktagelser av vardagssituationer tycker jag gör att man kan se hela Revolutionary Road framför sig medans man läser. När det gäller karaktärerna April och Frank påverkades jag dock i stor utsträckning, trots att jag inte sett filmen, av att just Leonardo DiCaprio och Kate Winslet spelar dessa huvudroller i filmen. När jag läste om Frank såg jag t.ex. hela tiden DiCaprio framför mig. Men det är väl en konsekvens som kommer av att filmatisera en bok med så kända skådespelare, som man redan förknippar med så mkt annat. Jag kan även tycka att vissa karaktärer, framför allt barnen, framstår som ganska platta och bara påhittade för att fungera som rekvisita/kuliss. Även karaktären John Givings känns väldigt medvetet införd i historien för att framhäva vissa aspekter ur de unga makarnas liv, stundtals känns sådana detaljer lite väl utstuderade av Yates.

Ibland stör jag mig på översättningen och ställer mig frågande till om det är ett medvetet drag för att bibehålla känslan av när boken skrevs, när man väljer att ha kvar vissa ord som inte känns korrekta att använda idag...

Hur begreppet "manlighet" behandlas i romanen tycker jag både är fascinerande och provocerande. Ett begrepp som man kan revoltera emot, eller, som Frank - försöka leva upp till. Bilden Yates målar upp av män är allt annat än smickrande. Överlag är det ständigt pågående sociala spelet och uppgivenheten ganska nedslående. Jag tycker boken är mycket skickligt skriven och att den lyckas tangera många ständigt aktuella ämnen, men den ger inte en vidare optimiskt syn på livet. Att den utspelar sig på 1950-talet påverkar till viss del detta - vissa moraliska aspekter är fascinerande, karaktärerna röker och super oberoende om sådana detaljer som om de kör bil eller är gravida. Den stora ångesten över att inte vilja vara som alla andra och att "stå utanför" ett sömnigt samhälle, är nog den största behållningen jag tar med mig från denna läsning.

För er som inte har läst boken än så vill jag påpeka att det är spoilervarning på förordet - hela storyn avslöjas där i korta drag, så jag skulle råda till att vänta med att läsa det tills ni är klara med resten av boken, det gjorde jag och det är jag glad för. Det sägs dock mkt intressant i förordet, t.ex. att karaktärerna har allegoriska namn - vilket iaf inte jag reagerade på innan, kanske eftersom man inte omedelbart gör den kopplingen när namnen är på engelska och man inte är helt medveten om innebörden i vissa engelska termer.

Egentligen känner jag inte något större behov av att se filmen efter att ha läst boken, för jag ser inte riktigt hur en filmatisering skulle kunna tillföra detaljer som man inte inhämtar i läsningen. Å andra sidan är historien tillräckligt fascinerande och tankvärd att den tål att reflekteras över även i ett annat medieformat...

[Kristina P.]

[Arwen]

[Susanna]

Jag har bara sett filmen eftersom boken varit utlånad på bibblan. Idag kom den dock in så jag var snabb in på bibblan för att låna boken. Det ska bli intressant att läsa den också eftersom jag gillade filmen väldigt mycket.
Efter att ha sett filmen så tänkte jag också, som många av er andra, på att paret inte levde i nuet utan ville ändra på livet på olika sätt. Detta tror jag vi kan se i de flesta hem mer eller mindre, fast i filmen var det mer extremt. Jag fick mig en tankeställare hur viktigt det är leva i nuet och ta till vara på det jag har nu. Det ska jag bära med mig och ta fram vid de tillfällen då jag känner mig deppig över något och tänker "om det vore såhär i stället".

[Harriet]

En riktigt bra bok som jag köpte i pocket för att hinna läsa och äntligen kunna kommentera här. Det känns overkligt på nåt sätt, som att jag förpassats många år bak i tiden och läst en riktigt bra historia, något jag sällan känner när jag läst böcker nu för tiden.
Yates visar att han är en riktigt stor författare, han vågar ta upp ämnen som säkert väckte uppseende 1961, abortfrågan, behovet av psykoanalys, kvinnans frigörelse, förorten som skulle höja standarden och ge ett bekvämt liv, men som visar sig vara enbart trist. Och sen det där "profetiska" som finns i många klassiker, framtiden som kommer, dataåldern.
Sen kan man undra, vad tyckte Yates om allt detta egentligen? Vad var han för och vad var han emot?
Om amerikaner måste lämna den fina förorten och åka till Europa för att förverkliga sig själva, är det bra? Det slutade ju med en skräll.
Är barn en tillgång eller ett hinder? Dito.
Är kvinnor sköra och män gör så gott de kan? Dito.
Och är det bara dårar som får säga sanningar? Dito.

I vart fall vill jag se filmen men upptäckte till min fasa att den tydligen redan slutat gå på biografen här, kan det vara möjligt? Av trailern att döma tror jag att Aprils depressivitet kommer att vara mer klar i filmen, och just det att de båda i början ville nåt annat, jag missade att det var så viktigt i boken, vilket gjorde att jag inte riktigt kände rätt där ett tag.

[img]

Nu har jag äntligen läst klart boken. Det tog sin tid, för den är värd att läsas långsamt. Språket är detaljrikt och välgenomtänkt. Jag skulle dock gärna läst den på engelska....jag tänkte på det när John Givings diskuterade kvinnligt/feminint...

Jag tycker att boken känns mycket aktuell. Brottas inte vi i vår tid med samma frågor om vem vi är och vad vi vill. Vad är det som gör oss lyckliga?

Relationen till barnen och synen på barnens plats/roll i familjen är intressant. Jag kände lite att barnen var lite bortglömda accesoarer nästan...

[lenmos]

I månaden aprils sista skälvande dagar läser jag slutet för April Wheeler. Det har tagit lång tid för mig att läsa boken. Min dotter som i vanliga fall brukar se hur jag forsar fram i högarna på nattduksbordet undrade vad det var med den där boken som skulle hänga med överallt. Blir du aldrig klar med den? sa hon. Nej, jag blir aldrig klar med Revolutionary Road. Den kommer att stanna kvar. Det är förstås en väldigt välskriven bok med många fina detaljbeskrivningar tex den där Frank minns sin fars händer (sid 53 - 54 i min upplaga) och med många perfekta perspektivskiften. Men det som framförallt sätter spår hos mig är Aprils kroniska depression som enligt mitt sätt att se det bottnar i en dålig uppväxt. För mig handlar allt om att April inte kan älska någon annan eftersom hon inte blev älskad som barn. Oavsett tidsepok, kultur, genus eller ekonomi så blir det kärnan i vår existens. Vi måste bli bekräftade och särskilt när vi växer upp.

[Linda H]

För några dagar läste jag ut Revolutionary road och nu har jag äntligen tagit mig samman för att skriva om den här. Liksom så många av er andra blev jag helt uppslukad av boken, det är utan tvekan en av de böcker jag läst som gett mig mest.

Personteckningen är det som har betytt mest för mig när jag läst. Jag tycker t.ex. att författaren har skrivit jättefina porträtt av några av birollerna, kanske framför allt då av Mrs Givings och av Shep. Jag blev mycket rörd av Mrs Givings och blev djupt berörd av hennes livssituation; en make som skruvar ner hörapparaten för att slippa höra henne prata, en son som är intagen på mentalsjukhus och uppenbart känner stor ilska mot henne. När hon försöker skapa kontakt genom att lämna blommor sätter mottagaren dem i källaren. Skönt att hon köpte sig en hund och att hon trivs så väl med sitt arbete!

John Givings kan jag däremot i likhet med vad någon av er andra skrev finna väl utplacerad i boken. Han fungerar en slags helig dåre som säger sanningen till Frank och April. Han fungerar lite som ett orakel i dramerna från antiken.

Så då Frank och April. Trots att det är Frank som mest för ordet sätter jag April som den egentliga huvudpersonen. Den mest intressanta personen dessutom. Jag tycker dock inte att det är nödvändigt att hon själv för ordet, jag tycker det funkar bra så här. Hon kommer fram och levandegörs väldigt väl genom de andras iakttagelser och genom sina repliker. April har onekligen haft det mycket tufft, men att det dra det så långt som att hon inte kan älska vet jag inte om jag vill göra. Hon älskar inte Frank men kanske finns det någon annan därute som hon skulle ha kunnat älska.

Frank tycker jag verkligt illa om. Till skillnad från vad någon av er andra skrev tidigare så känner jag inte alls att han månar om April. Tvärtom skulle jag säga. Han är dessutom feg och gnällig. Självgod. Otrogen och utnyttjande gentemot den kvinna han bedrar April med. Som ni ser väcker han många negativa känslor hos mig!

Filmen kanske jag ser, det känns inte som viktigt alls. Boken har gett mig så mycket att jag inte är säker på att jag vågar mig på att se filmen. Jag ser än så länge inte alls Di Caprio eller Winslet när jag i mitt huvud föreställer mig Frank och April.

Sammantaget - en stor läsupplevelse!