maria, tintin och gullungarna

Dagbok 2008

<-- förra månaden ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤ nästa månad -->

Söndag 17 februari 23.39

Det var egentligen efit idag, men det glömde jag alldeles bort. Jag får ta det en annan dag istället.

Nu har jag fyllt år och befinner mig närmare 40 än 30. Men det känns inget speciellt. Jag har inte direkt någon åldersnoja. Inte än så länge i alla fall. Det känns som att jag är en tjej i mina bästa år utan något att klaga på. Jag har ju faktiskt allt man kan önska sig: De finaste barnen, den bästa mannen, den gosigaste hunden, en bättre begagnad lever som samarbetar otroligt bra och ett jobb som är roligt och givande. Vad mer skulle man behöva?

Blodprovstagningen och läkarbesöket i torsdags gick bra. Ett av barnen blev lite rädd när jag blev stucken, men det var snabbt överstökat så att vi kunde gå därifrån. Alla mina värden var som vanligt bra utan anmärkning. Läkaren började prata om att det var dags för leverbiopsi när det har gått 5 år sedan transplantationen. Det tyckte inte jag lät som en kul idé. Leverbiopsi är något av det otäckaste jag har varit med om. Jag skulle vilja likna det med att någon går loss med en stor häftapparat mellan revbenen. Och även om man får lokalbedövning så gör det ONT. Efteråt ska man ligga still i flera timmar på grund av blödningsrisken. Det är inte heller vidare kul. Speciellt inte om man blir olidligt kissnödig. Då kan man få ett bäcken att kissa i, men hur enkelt är det på en skala att kissa liggande? Nej, leverbiopsier vill jag helst vara utan om det inte är absolut nödvändigt. Nu kom läkaren fram till att det nog inte var helt nödvändigt. Mina värden är ju helt oklanderliga. Skönt. Bra.

Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon är det måndag, och då är jag på jobbet.

Gästbok

Onsdag 13 februari 22.36

Idag har vi haft underbart väder med strålande sol. Barnen och jag tog en promenad till lekparken på förmiddagen. På eftermiddagen har varit inne och lekt. Det har varit en bra dag idag. Några bråk om samma leksak, men annars en lugn och bra dag.

I ugnen står just nu en kladdkaka. Imorgon fyller jag år och på kvällen ska vi bjuda systrar med familjer på middag med kladdkaka till efterätt. Det är en mastig kaka med mörk blockchoklad i. En klar favorit.

Imorgon ska barnen och jag även roa oss med att ta oss till Ackis för att jag ska lämna de vanliga blodproverna och träffa läkare. Lite bekymrad är jag för hur det ska gå. Om barnen ska tycka att det är otäckt att jag blir stucken eller bli rädda för att de också ska bli stuckna. Mikael har ett viktigt möte på jobbet och då finns det liksom inte något annat alternativ för mig än att ta med barnen. Men förhoppningsvis ska det väl gå bra.

Gästbok

Måndag 11 februari 22.36

Tiden rusar iväg. Sedan jag skrev sist har en helg passerat. Mikael har fyllt år. Besöket vi skulle ha haft i lördags stannade hemma. En av dem hade fått magsjuka, och det klarar vi oss helst utan.

I söndags var jag på IKEA. Bara jag. Mikael och barnen var hemma. När man går för sig själv och strosar blir man lite mer medveten om folk omkring. När man själv inte har någon att konversera med kan man lyssna på andra. Det kan vara intressant. Det kan också vara lite tragiskt. Något som jag tyckte var lite tragiskt var en konversation mellan vad jag antar var en pojke i 3-årsåldern, hans mamma och hans mormor. Det utspelade sig på IKEAs barnavdelning. Pojken satt i kundvagnen men ville gå ner och leka. Då säger pojkens mormor något i stil med Här leker man inte. Här handlar man saker. Detta säger hon i mycket barsk ton. Pojken insisterar lugnt och stillsamt på att han vill ner och leka. Mormodern säger Det här är inget lekrum. Det är en affär. Då säger pojkens mamma Ja, men andra barn leker ju här ändå.... Då säger mormodern Vad är det för mammor som låter barnen göra så?

Ja, man kan fråga sig vad det är för mammor. Man skulle också kunna fråga sig vad det är för mormor som missunnar sitt lilla barnbarn att leka en stund på en plats där vem som helst borde kunna se att den är som gjord för barnlek trots att det är en affär.

Jag tjuvlyssnade även på när en pappa förmedlade kloka ord till sin 12-åriga dotter (mina antaganden). Han sa ungefär så här: Efter att man har varit arg kan det vara bra att fundera på varför man egentligen blev så arg. Var det rimligt att bli så arg? Berodde det på att man inte mådde så bra just då? Det kan man tänka på. Och när man tänker så lär man sig antagligen något om sig själv, och kanske blir man mindre arg nästa gång.

De visdomsorden var bra. Det ska jag tänka på. Jag hoppas att jag kommer att vara en klok förälder med bra visdomsord som den där pappan.

Gästbok

Onsdag 6 februari 13.06

Nu har vi varit hemma med våra två gullungar i 6,5 veckor. Det är rätt lång tid, men ändå så kort. Fortfarande känns det rätt overkligt att jag verkligen skulle vara mamma. Speciellt när jag går utanför dörren utan barnen. Eftersom att vi har isolerat oss här hemma känns det som att vårt hem är vår lilla bubbla. Och frågan är om vår värld i den här lilla bubblan finns på riktigt? Sakta men säkert börjar vi tömma ut luften ur den här bubblan. Nu har vi varit isolerade från omvärlden länge nog. Nu ska vi börja beblanda oss lite mer med resten av världen.

Vi började med det redan i helgen. Då åkte vi och hälsade på barnens farmor, farfar och farbror. Det var första gången de träffades, och mötet var lyckat. Barnen var inte blyga med tydde sig ändå till Mikael och mig. Det kändes bra.

På lördag är det vi som får besök. Då kommer barnens faster och två kusiner och hälsar på en stund. Vi har knappt haft besök tidigare, så det ska bli intressant att se hur barnen reagerar på det. Bra, hoppas jag.

Någon kanske undrar varför i hela fridens namn vi har isolerat oss så här. Anledningarna till det är flera. Dels ville vi ha det lugnt omkring oss i början eftersom att omställningen att bli familj är så stor för oss alla. Dels ville vi att bara familjen skulle vara tillsammans i början så att barnen skulle få en känsla av att vi hör ihop. Att det finns en skillnad på Mikael och mig jämfört med andra vuxna. Dels ville vi inte att folk skulle komma och gå här hemma eftersom att barnen har haft nog av barn och vuxna som kommit och gått i deras liv tidigare.

Men nu känns det alltså som att vi kan börja släppa ut luften ur den här bubblan. Vi låter bubblan få pyspunka.

Gästbok